tisdag 11 januari 2011

Catia Hultquist ...



... skriver i DN om "våga-prata-om-det-debatten".

Föga förvånande ger hon sig i artikeln med intensiv hetta på dem som inte anser (inser?) att olika former av "gråzonsex" är lika med renodlade våldtäkter.

(Gråzonsex, det vill säga; sex på fyllan, sex där den ena parten [läs: tjejen] inte har sagt klart ja och skrivit på kontrakt om att inte göra våldtäktsanmälan, et cetera)

Jag citerar:

Men hatet stänkte förstås över till #prataomdet-debatten. För under ytan handlar det ju, precis som i Bjästa, om klassiskt könskrig och maktkamp. Och det är samma gamla skäggiga riddare som skickas ut gång på gång för att försvara de oskrivna reglerna om makten. Ibland antar skäggriddaren skepnaden av en skvallertant i Bjästa och ibland en Flashbackkille med för mycket tid.

Ibland anstränger han sig lite mer och klär ut sig till en chefredaktör på en kultur- och samhällstidskrift; Axess chefredaktör Johan Lundberg sjunger på ett belevat sätt munkavlens lov under blogginlägget ”vad är det vi ska prata om?”. Han ifrågasätter om ”privata sexupplevelser” är ett lämpligt ämne att dryfta på kultursidor och ”kan inte tänka sig något värre” än att leva i ett samhälle där vi ”aldrig hamnar i problematiska gråzoner”.


Mao; Johan Lundberg är en skäggig riddare som vill tysta den viktiga debatten.

Så långt, så förutsägbart. Jag antar att jag får räknas in bland de "skäggiga riddarna" eftersom jag har skrivit om att twitterkampanjen inte tar bort munkavlen utan snarare lägger den som en blöt filt över de kritiska munnarna.

Problemet med Hulquists argumentation är ju just att hon är med och tystar den viktiga debatten om en luddig lagstiftning genom att stämpla kritikerna som "skäggiga riddare" (synonymt med; manschauvinistiska svin). Vem vill framstå som ett manschauvinistiskt svin bara för att man har mod att kritisera en lagstiftning som i sin utformning skapar rättsosäkerhet.

Vad Hultquist inte vågar prata om är ju nämligen att lagen är ojämlik. Vem skall anmälas för sexuella övergrepp? Om jag och min flickvän kommer hem från krogen och har sex på fyllan, vem skall då anmälas för övergrepp? Ska jag anmälas för att jag har haft sex med min flickvän utan att hon var vid sina sinnens fulla bruk? Eller skall hon anmälas för att hon har haft sex med mig utan att jag var vid mina sinnens fulla bruk?

I Hultquists fall tror jag tyvärr att svaret är givet: Det finns inga gråzoner, och mannen är den självklara förövaren.

Avslutningsvis skriver Hultquist:

Ja, jag är så galen att jag drömmer om ett samhälle där killar inte längre blir sedda som djur med okontrollerbar sexualitet. Och där tjejer på riktigt känner att de har rätten att bestämma över vem de vill släppa in i sin egen kropp. Varje minut. Den känslan borde vara lika tydlig som svart eller vitt. Inte grå.

Jag kan inte annat än hålla med. Men då måste också rättssäkerhet råda. Och om det skall vara möjligt måste vi ha rätt att föra en vettig debatt, utan att bli pålagd den feministiska munkavlen av politiskt korrekta mediepersonligheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar