tisdag 15 februari 2011

Revoltvågen som började ...


... i Tunisien har som bekant spridit sig till Egypten, Bahrain, Jemen och Algeriet. I Egypten har resultatet av demonstranternas ståndaktighet redan visat sig, diktatorn har gett upp, flytt till sin sommarstuga och gömt pengarna på hemliga bankkonton (i Europa månne). Kommer samma sak hända i andra arabiska diktaturer? Är oroligheterna i Iran rentav ett tecken på att demokratiseringsvågen kan välta Mellanösterns värsta förtryckarregim?

De som säger ja pekar gärna på händelserna i Östeuropa i början av nittiotalet. Det började som en skakning i de polska varven längs Östersjökusten. Varvsarbetarna gjorde uppror och folket reste sig. Likt ett korthus föll det kommunistiska systemet samman i land efter land - ibland blodigt och med inbördeskrig som följd, ibland fredligt. Som dominobrickor föll regimerna; Polen, DDR, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien, Albanien ... Vissa diktatorer strök med då säkerhetstjänsten städade bort sina spår, andra avsatte sig själva närmast av misstag.

Några länder delade sig under fredliga omständigheter efter beslut i parlamentet. I andra fall var delningen smärtsam. Från Slovenien genom Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo gick en våg av nationalistisk resning och autonomi som blev mycket smärtsam och spillde enorma mängder blod. Vissa konflikter rasar än.

Men i sin helhet ledde den östeuropeiska vågen till demokrati och frihet. Endast en renodlad diktatur kvarstår i Europa - den vitryska.

Kommer samma sak nu hända i Mellanöstern och Nordafrika? Det vet vi ännu inte. Det är alltid svårt att spå framtiden, och spådomar har en tendens att slå fel. Vissa pekar på att mycket talar mot att den iranska demokratirörelsen kommer att lyckas. Den iranska statsapparaten är välorganiserad och motiverad. Den har i princip inga riktiga vänner runtom i världen - något som i likhet med Nordkorea och Burma tycks stärka snarare än försvaga dess motivation. Om regimen faller, vart skall då tyrannerna fly? Mycket få länder skulle ta i den störtade iranska presidenten och Storayatollan ens med tång. Än mindre låta dem flytta in. De är paria.

Hur som helst; Mitt hjärta är med demokratikämparna i Iran. Må de få fred och frihet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar