onsdag 4 maj 2011

Deklarationen är inlämnad ...



... och man kan pusta ut för den här gången.

Trots att jag har datorvana sedan min första Sinclair ZX Spectrum och trots att jag ofta i evangeliska ordalag talar om den oerhörda nyttan av att använda Internet i alla möjliga sammanhang, får jag alltid stora skälvan när jag skall lämna in min deklaration på nätet. Det var helt enkelt så slutgiltigt förr i tiden då man den andra maj promenerade ned längs Götgatan och lade deklaratinen i en låda utanför Skatteskrapan. När den väl låg i lådan fanns det ingen återvändo. Nu, när man deklarerar på nätet så har saker och ting givetvis förenklats. Men samtidigt uppstod nya bekymmer. Till exempel: Att ladda ned e-legitimationen på en dator med Mozilla Firefox visade sig vara omöjligt då det begav sig. Nu har skatteverket äntligen förstått att det finns andra webbläsare än Explorer så i år behövde jag i alla fall inte öppna den dammiga E7-webbläsaren (som bara kraschar hela tiden) för att genomföra deklarationen. Men som delägare (eller före detta delägare) i företag återstår förstås att fylla i blanketter (K10 och K12) som jag bara delvis förstår mig på. Nåväl, nu hoppas jag att allt stämmer för den här gången.

Det skall vara ordning och reda och lönen på fredag. Och jag betalar gärna skatt om jag bara vet att den används på ett förnuftigt sätt. När jag läser om att en stor del av mina skattepengar slösas bort på att bygga jättearenor, subventionera spanska bönder som dumpar tomaterna i havet eller finansiera "forskning på inuitisk feminism" (ja, ni läste rätt) så kokar det i skattebetalarhjärtat.

Knäckfrågan är nämligen inte om vi skall betala skatt utan hur mycket och vad skattepengarna skall användas till. Skiljelinjen mellan liberal och en socialistisk syn på skattepengar är förmodligen antagandet vem skattepengarna rättmätigt tillhör: Tillhör de skattebetalarna eller förvaltarna? Vem bestämmer vad pengarna skall användas till och hur mycket pengar som skall betalas till "det allmänna bästa".

Samma linje går som ett kirurgiskt snitt i synen på statens förhållande till näringslivet. Vad skall pengarna användas till? Skall vi finansiera icke fungerande verksamheter och avfolkningsbygder av ren solidaritet eller gör sig pengarna bättre på annat håll? Finns det andra sätt att stimulera till ett bra företagarklimat och attraktivare glesbygdssamhällen, till exempel med enklare regler och färre obligatoriska utgifter? Detta är skillnaden mellan konstgjord andning och ett sunt företagsklimat.

Förhållandet Orsak (produktion) - Verkan (välfärd) måste bli klart för alla; politiker, skattebetalare och bidragsmottagare.

En sak är att acceptera skatter (vilket jag tror att nästan alla utom de mest radikala minarkisterna ändå gör), en annan är att kräva att den används riktigt. Slösas den bort struntar många hellre i att betala den. Snickar-Johan som arbetar 60 timmar i veckan vill inte betala hälften av sin lön för att finansiera tomatkastande bönder och inuitforskande feminister. Han vill att pengarna går till skola, vård, omsorg och infrastruktur. Ser han att politiker skor sig på hans pengar och att pengar används till papper- och politikerflytt mellan Strasbourg och Bryssel så tröttnar han. På så sätt uppstår svartarbete. Och man kan egentligen inte klandra honom för det.

Det går även en gräns mellan solidaritet och dumhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar