måndag 23 maj 2011

En dag i Riga

För ett par månader hamnade jag mer eller mindre frivilligt i Riga, Lettlands huvudstad. Det var tack vare förträffliga Air Baltic som jag fick möjligheten att uppleva denna stad. Det mycket lilla propellerdrivna flygplanet mellanlandade nämligen i Riga på vägen mellan Helsingfors och Berlin. I stället för att vänta i åtta timmar på den lilla moderna flygplatsen bestämde vi oss för att göra staden. Den gästvänliga befolkningen visade sig vara mycket bra på engelska och flera ville gärna visa oss "sin" stad.

Med sina mer än 700 000 invånare är Riga Baltikums största stad. Stadens stadskärna med dess typiska jugendstil har av UNESCO utsetts till världsarv. Och det är verkligen en stad med mycket sevärdheter.

Utanför stadskärnan ligger en enorm marknad. Fullt med babusjkor som säljer fisk, kött, saltgurka och en herrans massa andra matvaror. Hall efter hall fulla med mat. Hallarna är stora som flyghangarer. I hall ett sålde de fisk, i hall två kött (halva grisar, konstiga korvar, huvuden och andra läskiga saker), i hall tre frukt och grönsaker, och så vidare. Den nyligen renoverade och pråliga ortodoxa Kristus Piedzimšanas pareizticīgokatedralen är också mycket sevärd. Rigas stalinskrapa till vetenskapsakademi påminner om dess sovjetiska arv.

För det är en stad som ständigt befunnit sig under olika herravälden. Från biskop Alberts Svärdsriddarorden via Hanseförbundet, Tysk-romerska riket, Litauen, Svenska imperiet, Ryska imperiet, Sovjetunionen, Nazityskland och slutligen åter i Sovjetunionens händer. Landet och staden har alltid varit ämne för sin tids stormakters intressen.

1991 vann man slutligen sin frihet från Sovjetunionen och gick tretton år senare med i både NATO och EU. Letterna är med andra ord ett folk som vet vad det betyder att leva under totalitära regimer. De vet att värdera sin frihet. Eller borde åtminstone veta att göra det.

För vad som slog mig när jag vandrade runt i Gamla stan och city var hur övervakad man hela tiden kände sig. I varenda gathörn satt det minst en eller ett par övervakningskameror. Övervakningskameror överallt. Poliser patrullerade gatorna i par och par. Ve den hemlöse människa som lägger sig till ro i denna historiska miljö. Vid frihetsmonumentet patrullerade dessutom fullt beväpnade soldater och en bit därifrån hängde några skinnjacksklädda typer och spanade på alla som rörde sig i området. Den chauvinistiska stämningen vid detta monument ämnat att hylla de som fallit för landets frihet var tryckande och påtaglig. Paradoxen mellan frihetshyllningen och den militaristiska inramningen var nästan övertydlig. Staden är alltså i princip till 100% övervakad. Och full av förbud. Överallt dessa jämrans förbudsskyltar. Förbjudet att göra ditt, förbjudet att göra datt. "Inte fimpa här", "inte röka där", "inga hundar", "inga rullskridskor", "ingen glass", "ingen öl", "inte fotografera", puh ... Jag har aldrig skådat så många rökförbudsskyltar i hela mitt liv.

Frihet handlar inte enbart om nationell autonomi. Det handlar även (och kanske snarare) om individuell sådan. Letterna tycks omedvetet ha byggt stängsel runt sig själva. Ett stängsel av mångskiftande och var för sig obetydliga förbud uppbackat av en mur av kameror och väktare. Under min vandring i denna komplexa och intressanta stad insåg jag vad vi måste försvara. Det är lättare att vinna frihet från imperier än att vinna frihet för människor. Individens ofrihet är nämligen inte lika tydlig som nationens och har inga flaggor. Skapar vi en ofri miljö spelar det ingen roll om scenen för våra liv heter Tysk-romerska riket, Sovjetunionen eller EU.

Den frihet som vi måste värna är viktigare än alla världens monument.

Avslutningsvis vill jag tipsa om det utmärkta öl, Aldaris, som jag hade nöjet att pröva på under mina åtta timmar i denna vår östliga grannstad. Enbart en sådan sak är väl värt ett besök.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar