onsdag 9 januari 2013

Artikeln som Newsmill inte vågade publicera

Den 8 november meddelade debattören Pär Ström att han drar sig tillbaka från det offentliga samtalet. Detta efter att en hatmobb i åratal ägnat sig åt en veritabel förföljselsekampanj mot honom på grund av de åsikter som han gett uttryck för. Bakgrunden är den debatt om feminism och jämlikhet som drivits mellan å den ena sidan Pär Ström och andra ''oliktänkare'' och å den andra hela Sveriges politiska, kulturella och medieelit. Lite Davids kamp mot Goliat kan man säga. Eller: Pär Ströms kamp mot det statsfeministiska systemet. Bakgrunden är nämligen att Pär Ström riktat kritik mot hela det feministiska idébygget vilket han inte menar strävar efter jämställdhet utan snarare efter att gynna en enskild grupp som representeras av en priviligerad tyckarelit. Låt oss backa bandet lite grann. Ordet hegemoni härstammar från det grekiska begreppet ”hegemonia”. Det kan kort och gott översättas som ”åsiktsdominans”. Alltså att en sorts åsikt eller kultur har total dominans i ett samhälle, en region eller även en organisation. Denna dominans kan utövas av en individ (såsom en kung), en institution (exempelvis ett parti) eller rentav ett land (som under en imperiemakt).
Under antiken användes begreppet främst för att beskriva den sorts makt som Thebe utövade över Aten, Sparta och andra grekiska stadsstater – inte genom direkt våld utan genom att utöva så kallat ”ledarskap”. Man tog på sig den ledande rollen över sina ”jämlikar”. Utsåg sig till språkrör och därmed rättmätig ledare för alla andra människor. Detta har senare upprepats i många olika former och sammanhang, som i Englands dominans över det brittiska imperiet eller genom Sovjetrysslands militärpolitiska makt över den socialistiska omvärlden. I modern sociologi använder man ofta begreppet för att beskriva en ledande ställning som utövas för att definiera vad som är ”rätt” och ”riktigt”. Politisk korrekthet skulle man även kunna säga. Hegemonin är huvudsakligen ute efter att behålla ett status quo [oförändrat tillstånd] och den ledande gruppens unika ställning. Enligt sociologin är det makten över kulturen snarare än det rent politiska eller ekonomiska inflytandet som intresserar hegemonins försvarare. Man råder över de normer som skall gälla i samhället och definierar vilka attityder och förhållningssätt som är korrekta.
I Sverige har vi en statsfeministisk hegemoni och den utövas av en självutvald grupp överjämlikar. Hur blev det så? I en artikel i DN (den 2012-08-19) ger journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren en träffande förklaring: ”Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet [av statsmakten], avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet. Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.” Feminismen är nämligen långtifrån Sveriges första idébygge med monopolställning. Statsapparaten har redan tidigare omgett sig med liknande bolster av ideologiskt lullull. Från 1930-talet och femtio år framåt hette den dominerande idén "Folkhemmet". Det var tanken att alla medborgare skulle anpassas in i ett perfekt hem utan kanter och hörn och att stat, storföretag och fackföreningar kunde driva landet som sin egen korporativistiska angelägenhet utan att fri marknad och småföretagare lade sig i affärerna. Allt i en perfekt harmoni där ingen fick röra sig för att båten ej skulle välta. (Detta projekt beskrivs för övrigt ganska träffande i Ulf Nilssons bok Sverige – sluten anstalt) Men folkhemmet gick under i statsministermord, devalveringsöverdos och statsskuldkris. Man var tvungen att anta ett nytt idébygge och börja om på ny kula. Stålbad, svångrem och business as usual. Den tidigare systemkritiska feminismen adopterades och inkorporerades. Feministerna blev professorer, journalister och betalda kulturpersonligheter. De följdes snart av nya kadrer av bloggare, tyckare och allmänt arga unga tjejer. "Arg" var nämligen kodordet. Man skulle vara arg: På killarna, gubbarna och de övriga svinen. Bara inte på de som verkligen hade makten. Den makt som tyckareliten lydigt åt ur handen på. Samma hand som pekade mot gubbarna i blåställen och killarna i omklädningsrummet och sade "där har ni er fiende". Så underblåser man hat och kan klä sin kejserliga makt i nya ideologiska kläder. Ju rabiatare hat desto bättre – "män är djur!"
Hegemoni är emellertid inte någon total makt. Individer och kollektiv i samhället kan genom att opponera sig mot den hegemoniska makten utöva en form av "motmakt". (Lalander/Johansson, 2007, sid 39) Exempel på sådan utövning av motmakt kan vara subkulturer såsom punkrörelsen eller raggarkulturen. I statsfeminismens fall handlar det om feministkritiker vilka i Internet funnit ett forum bortom de statstrogna mediernas kontroll. Om motkulturen blir tillräckligt stark och högljudd så kan ett paradigmskifte inträffa och omvälva tidigare rådande status quo. Det är relativt lätt för motkulturen att kritisera den statsfeministiska diskursen med faktaargument. Den faller nämligen ofta på sin egen orimlighet om kvinnors systematiska utsatthet i samhället. Exempelvis är det sant att många tjejer söker hjälp för sina ätsstörningar. Men många killar söker inte hjälp för de ätstörningar som de lider av. Många unga tjejer skadar sig själva eller försöker begå självmord. Ännu fler killar fullbordar dessa handlingar. Många tjejer har en osund självbild. Det har många killar med. Men de har inga "killmottagningar" dit de kan vända sig med sina tankar. Så visst finns det en massa systematiska fel, men de handlar mer om attityd än om praktik. Killar är helt enkelt för dåliga på att söka hjälp och att därmed betraktas som problemmålgrupp på samma sätt som tjejerna. Killarna måste bli lika bra som tjejerna på att uttrycka sina problem istället för att enbart lida i det tysta. Det är just den feministiska problembilden av kvinnor som Ström har pekat på i sin kritik. I sitt avskedsbrev på svt.se den 8 november skriver han: "Många vet vid det här laget att jag inte köper den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag tror inte på könsmaktsordningen. Jag tycker inte att kvinnor behöver curlas eftersom jag anser dem vara lika starka och kapabla som män. I stället ska könen ha samma rättigheter och skyldigheter." Reaktionen på dessa åsikter var dock inte motargument utan ren aggression. Här är några exempel på de feministiska härskartekniker som drabbat Ström sedan han gav sig in i den infekterade debatten. När Ström i våras organiserade en pubträff för "jämställdister" (hans term för folk som inte accepterar feminism eller maskulism) blev lokalen angripen av cirka femtio feministiska aktivister som försökte ta över mötet. Bland sabotörerna ingick författaren Maria Sveland. En av aktivisterna som stormat mötet gav Ström en teckning med ett avskuret manligt könsorgan. Jag citerar Ström: "Feministerna hade använt Facebook för att under devisen 'Operation dicken: Kukmätning med Pär Ström' trumma ihop folk till mötessabotaget. I puben filmade och fotograferade de flitigt. Flera jämställdister hängdes efteråt ut på bild som 'hatare' i den statssubventionerade nättidningen Feministiskt Perspektiv under rubriken 'Feminister och hatare ansikte mot ansikte'."
Sedan dess vågade Ström inte arrangera fler pubträffar. Som han själv påpekat hade skrämseltaktiken lyckats. Man hade alltså med våld lyckats förhindra människors rätt till samlingsfrihet. Rätten till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar är för övrigt skyddat av FN:s konvention om mänskliga rättigheter vilken Sverige undertecknade redan 1948.
Den Facebookbaserade mobbinggruppen "Vita kränkta män" tog ett foto på Ström och gjorde den till sin profilbild. Då han krävde att de skulle byta bild menade Emanuel Karlsten, krönikör i Dagens Nyheter och tillika gruppmedlem, att detta var ett exempel på stor humor. Istället bytte man till en tecknad karikatyrbild föreställande Ström. Dessutom påpekade Ström i sin avskedsartikel att facebookgruppen även publicerat fotomontage på honom där han blir halshuggen eller blir korsfäst. Politisk satir i all ära men hög nivå på debatten är det sannerligen inte.
Jag citerar än en gång Ström: "Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är 'rövknullade' av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett 'rötet pisshuve'. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet 'Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater'."
Istället för att bemöta argument med motargument tar man alltså till brösttoner, gör medvetna vantolkningar och regrederar till hot och våld. Det visar på något sätt att idébubblan enbart är fylld med varm ordluft som inte kan försvaras med annat än blint raseri. "Genusforskare" som struntar i fakta och "debattörer" som inte vill debattera. Jag kan tänka mig att även denna artikel till stor del kommer att kommenteras med ord som "tagelskjorta" och "korsfästelse" istället för saklig argumentation. Men det får jag leva med i så fall. I en artikel på svt.se den 9 november i fjol skrev Katerina Janouch att hon lyfter på hatten för att Ström äntligen lämnar debatten. Jättebra - slippa svara på argument och istället mala på utan mothugg. Smaka på resonemanget ett tag. Janouch applåderar att en människa lämnar den offentliga debatten därför att han känner sig hotad och förföljd. Detta är något man kan förvänta sig av en diktatur eller ett maffiasamhälle. Men av ett öppet samhälle med demokrati och mötesfrihet? Janouch deltog själv i hatkampanjen och visar uppenbarligen ingen ånger. Alla som gått i skolan vet att näthat och mobbing är helt förkastligt. Nu är det tydligen okej om jag skall förstå världen genom Janouchs moraliska måttstock. Och när Ström väl dragit sig ur debatten vill Janouch plötsligt "debattera". Ja, det måste ju kännas säkert när man vet att man inte kommer att få några svar. Kan en väletablerad kvinna med systemet i ryggen verkligen känna sig så hotad av en hobbydebattörs åsikter? Jag vill påminna Katerina Janouch om ett citat av Beatrice Evelyn Hall: "Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem." Tänk på den saken Katerina.
Uppenbarligen tycker Janouch att det är bra för det öppna samhället att enbart en enda röst får höras i en debatt som berör oss alla. Tycker hon också att enbart köttindustrin skall få uttala sig om våra matvanor? Att enbart Svenska kyrkan skall få uttala sig religion? Nej, jag vet. Liknelsen haltar. Vare sig köttindustrin eller svenska kyrkan ägnar sig åt våld, hot eller nidbilder för att få tyst på sina meningsmotståndare. Det gör däremot Maria Svelands och Katerina Janouchs posse. Det är allvarligt att man försöker tysta debatten och än mer allvarligt att dessa försök leds av etablissemanget. Att det går troll i debatten är även något som påpekats av debattörerna Sakine Madon och Fredrik Krohnman i en aktuell artikel på Expressen Kultur. Statsfeminismen är inte en klassisk feminism. Ej sexuell frigörelse utan återhållsamhet och sexualmoralism. Ej jämställdhet utan könskamp. Ej lika villkor utan kvotering. Ej likhet utan särart. Kvinnor är av naturen en särskilt fin art av människor som aldrig begår brott eller övergrepp, bättre lämpade än män på i princip allt. Det är en underlig blandning av marxism, väckelsereligiös moralistisk puritanism och statsapologism. Genom statsfeminism gick man från radikal jämlikhetssträvan till institutionaliserad moralism. Två fall har med oönskad övertydlighet visat på statsfeminismens värdedegenerering. Det ena är då radikalfeminstiens (eller snarare manshataren) Valerie Solanas SCUM-manifest (SCUM står för övrigt för ''Society for cutting up men'') sattes upp på TUR-teatern. Pjäsen som handlar om förnedring och hat mot människor på grund av deras könstillhörighet applåderades högljutt av feminister som ett viktigt inlägg i genusdebatten. Pjäsen blev obligatorisk för gymnasiekillar vilka symboliskt fick gå in efter tjejerna i teatersalongen och sitta på obekväma stolar samtidigt som de kvinnliga klasskamraterna satt i bekväma fåtöljer. Där inne fick de lyssna på en hatmonolog om att de aldrig borde ha fötts och att de borde operera om sig till kvinnor. Säkert jättebra att höra för osäkra tonårskillar i en känslig ålder. Valeri Solanas själv krönte sitt hat genom att i ett mordförsök attackera konstnären Andy Warhol och ge honom själsliga och fysiska skador för resten av livet.
Det andra fallet var då Wikileaksgrundaren och makthavarhatobjektet Julien Assange på osäkra grunder anklagades för våldtäkt. Frågan om anklagelserna var äkta eller ej bekymrade dock inte det statsfeministiska gardet. Viktigare var att försvara systemet till vilket pris som helst. Allt enligt någon av de hopsnickrade moralnormer som rörelsen lever efter. Statsfeminismen visade sitt rätta ansikte som maktens knähund då den helt ställde sig på statens sida mot den anklagade avslöjaren. Assange är tydligen skyldig tills motsatsen bevisats eller hur som helst skyldig. Bergman och Carlgren skriver i sin artikel: "Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propagandamaskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet." Man kan förstås invända att Ström är överkänslig, att den "som sig i leken ger får leken tåla" och att han (som jag har hört från en del håll de sista dagarna) skapar inflation i begreppet "mobbing". Men varför? Ska man tillåta dumt beteende bara för att det "är så"? Skall man säga åt sina barn att de inte borde yttra sina åsikter i skolan för då riskerar de att bli trakasserade? Är sådana härskartekniker okej bara de utövas av de som för tillfället innehar åsiktsmonopolet? Om Ström upplever att han blir mobbad så blir han förmodligen det. Men kan även invända att Ström (liksom jag) är en vit man och som sådan inte borde få yttra sig i dessa frågor. Men det är lika nyanserat som att hävda att skåningar härskar över stockholmare och sedan inte tillåta skåningarna att yttra sig i denna fråga. Men ett sådant påstående skulle inte ha statens uppbakning i ryggen och därmed sakna relevans. Statlig uppbackning är dock något den feministiska diskursen har.
Man kan fråga sig hur en mobb bestående av arga människor i sociala medier, Sveriges Radio och landets stora papperstidningar kan anse att hot och hån är att likställa med saklig kritik? Hur fungerar dessa människor? Hur fungerade de då de gick i skolan? Betedde de sig på detta sätt även då? När debatten sjunker till uttalanden om folks mentala hälsa eller uppmaningar till motparten att denne borde skaffa suspensoar så har något allvarligt hänt med yttrandeutrymmet. En tidning hade till och med skrivit att ifall Ström blev "nedslagen med ett järnrör" så skulle det nog inte vara så förvånande. Hur kan människor låta sitt hat dra iväg med omdömet i den grad att man kommer med sådana utlåtanden? Efter fem år slutade alltså Ström att debattera. Blev samhällsdebatten bättre för det? En röst har tystnat och debatten börjar alltmer likna ett samstämmigt korus av proffsdebattörer som slipper avbrytas av obekväma och avvikande åsikter. Vissa av de inblandade kommer säkert att ångra sina handlingar. Andra kommer för alltid förneka vad de gjort. En sak är dock säker. Debatten kommer de aldrig lyckas tysta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar