tisdag 22 augusti 2017

I rymden kan ingen höra dig skrika "vad fan hände med alien?"

För några månader sen besökte jag vår lokala biograf och såg den nya Alienfilmen – Alien Covenant.
Filmen gick ganska sent (halv tolv på natten) och det var torsdag så jag var mer eller mindre ensam i biografen. Faktum var att vi inte var mer än kanske åtta personer i salongen. Jag hade hela främre salongen för mig själv och kunde sträcka ut mig bekvämt i biosätet. Det fanns inte ens någon där för att kontrollera min biljett och när det blev glasspaus (en viktig tysk tradition) så dök det inte upp någon glassförsäljare. Som tur var stod det åtminstone en kvinna i ölståndet. Så jag kunde köpa två öl till föreställningen.
***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***SPOILER ALERT***
Om ni inte har sett filmen än så bör ni sluta läsa här. Har ni inte sett Alien och Aliens får ni skylla er själva. Och om ni inte har sett Alien 3-4, AvP eller Prometheus så kan jag bara gratulera.
Alien Covenant är relativt bra. Relativt. Den är full av referenser till Alien, såsom den drickande fågeln som vi också såg i Nostromo eller att en av karaktärerna heter Tennesse. I Alien hette kaptenen Dallas. Den är även full av referenser till Wagners opera Rhenguldet, Shelleys Ozmyadisdikt och Nietsches filosofi.
Jag älskade Alien. Det var en fantastisk film som mig veterligen skapade hela space horror-genren. Jag var elva år gammal när jag första gången såg Ridley Scotts Alienfilm från 1979. Jag satt ensam nere i hobbyrummet i vår villa i Lännersta och var paralyserad av skräck. Allt var så fantastiskt – den ödsliga musiken, universums tomhet, det skruttiga gamla rymdskeppet med sina klingande rostiga kedjor och droppande tak, den rökande space truckerbesättningen på uppdrag i galaxens utkant, instängdheten i den yttre rymden med ett monster vars enda intresse var att döda dem alla. Jag var förälskad. I synnerhet var jag förälskad i det främmande (på engelska ”alien” och grekiska ”xeno”), obegripliga och storslagna.
Alien är ett mästerverk. Allt är bra. Alltifrån Dan O'Bannons (killen spelade även Sgt. Pinback i den fem år äldre rymdkomedin Dark Star som har klara kopplingar till Alien) HP Lovecraftinspirerade manus, Scotts regi, HR Gigers geniala biomekaniska design av xenomorfen och den övergivna planetoiden och främmande rymdskeppet där monstret hittades, Carlo Rambaldis finurliga konstruktion av xenomorfhuvudet, Ron Cobbs och Chris Foss design av de mänskliga aspekterna såsom Nostromos interiör och rymddräkterna, Jerry Goldsmiths kusligt ödsliga soundtrack och självklart även skådespelarnas starka insats. Allt är helt perfekt. Som ett fantastiskt konstverk skapat av renässansens största begåvningar.
Filmen var lågbudget utan att verka vara det. Rymdskeppet Nostromo var till stora delar sammansatt av skrot (såsom ett skrotat bombflygplan). En teknik som art directorn Roger Christian lärt sig under arbetet med Star Wars. Detta bidrog till att skapa den ”used universe”-stämning som är så typisk för Star Wars och Alienfilmerna och som vi ironiskt nog har att tacka producenters ovilja att finansiera sf-filmer vid 1970-talets slut för. Datorskärmarna ombord på Nostromo var huvudsakligen lågupplösta och skapade en känsla av industri och användbarhet-utan-glam. Xenomorfens läppar var gjorda av kondomer och det kraschade rymdskeppets interiör bestod till stora delar av benknotor som modellerats över och airbrushats av HR Giger själv.
Alientematiken är som en blandning av John Carpenters (tre år yngre) The Thing och rymdmästerverket Forbidden Planet från 1956. Med The Thing har den den viscerala Lovecraftskräcken och det oförklarade gemensamt. John Carpenter förklarar inte heller var monstret kommer ifrån, om det är dess rymdskepp som kraschat i Antarktis is eller om rymdskeppet tillhör något annat okänt rymdsläkte. Med Forbidden Planet har den den urgamla och sedan länge utdöda civilisationen (som bara låter sig anas av de rymdresande karaktärerna) gemensamt.
Eller som i HP Lovecrafts fall; Lovecraft skildrade en värld där människorna var små och obetydliga i jämförelse med universum fullt av skrämmande kosmiska urväsen. ”That is not dead which can eternal lie, and over strange Eons even death may die“, skrev han. Eoner i ett flera miljarder år gammalt universum.
Det var det outtalade, avsaknaden av förklaringar, som gjorde den så fantasieggande. Man såg allt ur besättningens perspektiv (liksom i de första Resident Evilspelen eller första Cubefilmen där man bara kunde gissa vad i helvete det egentligen var som pågick). Rörde det sig om en biomekanisk civilisation? Miljontals år gammal och så främmande att vi inte kan förstå den? Det var det läskiga och lockande med Alien. En egen mytologi som aldrig berättas.
När jag för första gången såg James Camerons Aliens var det en annan upplevelse. Jag gillade den. Det var en bra actionfilm med stark budget men den saknade den första filmens magi.
De filmer som därefter följde bör och skall inte nämnas. Jag blev bara alltmer missnöjd och besviken för var film som följde. Därför var mina förväntningar gigantiska när Ridley Scott äntligen skulle ta tag i franchisen igen och göra en ny film – Prometheus. Men Prometheus kändes bara som en dålig remake på Alien samt New Ageflummigt mischmasch av kreationistiska idéer och sci fi-klichéer.
Döm alltså av min nervositet inför Alien Covenant. Skulle den också vara en besvikelse? Det var inte utan en viss oro som jag satte mig i biostolen. Men den var inte en besvikelse. Det var en bra blandning av filosofin i Prometheus och skräcken i Scotts första Alienfilm. Toppat med mycken dataspelstematik. Filmen är proppfull av rymdfilmsklichéer – blixtrande styrhytter (varför blixtrar det alltid och ryker i styrhytten när rymdskepp drabbas av angrepp eller meteoritskurar?), visceral rymdskräck, trånga korridorer fulla av rör och sladdar, rymdskeppsdatorer som talar med mjuka kvinnostämmor. Eftersom Ridley Scott uppfunnit flera av dessa klichéer kommer han också undan med dem.
Syftet med de nya alienfilmerna är att förklara hur allting hänger ihop. Och det är förstås bra. Problemet är bara att det samtidigt bidrar till att krympa den oändliga världsrymd som alienmonstren härjar runt i. Storyn går i kort ut på att ingenjörerna/space jockeys skapade människorna med sin egen DNA. Sen skapade de biologiska vapen med hjälp av en svart olja kallad ooze (liknande den svarta smörjan i X-files). De ämnar använda oozen på människor (varför är än ej bekant) men misslyckas då biovapnen vänder sig mot dem själva. Människorna i sin tur skapar androider som sina egna avbilder. En av robotarna dödar sin mänskliga medresenär, Dr. Shaw (spelad av svenska Noomi Rapace), på väg till ingenjörernas hemplanet och använder hennes kropp som värd åt ett nytt släkte – xenomorferna (som dödar både människor och ingenjörer). Det är alltså inte längre vare sig xeno eller alien utan en tragisk saga baserad på fadersmord och farfadersmord. Elegant men ologiskt.
Robotarna (som O'Bannon inte ens velat ha i originalfilmen) har nu helt tagit över showen och gjort alienmonstren i bästa fall sekundära. Egentligen handlar den inte alls längre om xenomorferna utan om människorna, ingenjörerna och robotarna. De sistnämnda har drabbats av gudskomplex. En sjukdom som drabbar robotar i största allmänhet om man får tro populärkulturen. I filmer som Terminator, 2001 ett rymdäventyr eller I Robot revolterar robotarna mot och dödar sina skapare. Eller Data i Star Trek som ofta funderar över sin roll som skapad varelse. Listan kan göras lång. Det finns till och med teorier om att xenomorferna – dessa biomekaniska jätteinsekter – också är en sorts androider (eller xenoider).
I Ridley Scotts Blade Runner från 1982 har robotarna också problem med sina skapare. I en scen dödar roboten Roy (Rutger Hauer) sin skapare - företagsgrundaren Dr. Eldon Tyrell. Scotts robotar omfattas uppenbarligen inte av några Asimovdirektiv som förbjuder dem att döda någon. Den androide protagonisten i Prometheus/Covenant, David, tycks samtidigt vara besatt av skapandet.
Tyrell har många likheter med företagspatriarken i Alien, Sir Peter Weyland, grundare av Weyland-Yutani Corp. Båda är grundare av megakorporationer, de är besatta av att skapa nytt liv. Kanske de till och med betraktar sig själva som gudar? Båda ignorerar vad deras handlingar kan ha för negativa konsekvenser för andra. (Även sir Spencer, grundare av Umbrella corporation i Resident Evilspelen, kan inordnas i detta nobla sällskap.)
Kopplingarna mellan Blade Runner och Alien slutar inte där. Enligt det inklippta extramaterialet i Alien arbetade Dallas för Tyrell corporation. Dessutom är datorbildskärmen i Blade Runner identisk med den i räddningskapseln Narcissus i Alien – med exakt samma siffror och allt. Men det kan förstås även bero på att han har återanvänt filmmaterial.
Det är mycket som inte stämmer med Alien vs. Prometheus/Covenant. Som att den mumifierade space jockeyn i Alien är så mycket större än ingenjörerna i Prometheus/Covenant. Det är också svårt att förstå hur mumien i Alien kan vara flera miljoner år gammal om nu händelserna i Prometheus/Covenant utspelade sig några år innan Alien. Märkligt är också att Ridley Scott i Covenant väljer att ta avstånd från den klassiska gigerska biomekaniska stilen och istället ger ingenjörerna en antikinspirerad miljö.
Vill man vara elak kan man säga att Ridley Scott, mannen som påstås ogilla science fiction, på sätt och vis förstört O'Bannons skapelse. Men O'Bannon är sedan flera år död och hann inte uppleva detta. Liksom Star Wars – The Phantom Menace bevisar Covenant att filmer sällan är enstaka geniers skapelser utan resultatet av flera kreativa och uppfinningsrika personers samarbete.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar