onsdag 25 juli 2018

#MeToo och etablissemangets dubbelmoral - första delen

Internetkampanjen #metoo slog under det gångna året över världen och Sverige som en våg av upprördhet, uppgörelser och indignation. Men kanske mest av allt – hat. Hat mot män i största allmänhet. Inte mot sexualförbrytarna i sig utan mot deras kön.
Samtliga kvinnor verkar ha utsatts för vidriga våldtäkter och avskyvärda sexuella trakasserier. Statsminister Löfven kommenterade att det är bedrövligt och lovade tuffa tag. Den ständigt så utspelsglada utrikesministern Maggan Wallström (kvinnan som efter att ha skällt ut svenska företagare för att skatteplanera själv blev tagen på sängen med att skatteplanera) sa att hon sett ”de mest våldsamma och vidrigaste uttryck” för detta. Det låter ju fruktansvärt. Men vad är det då för fasansfulla brott som Margot Wallström, Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén och andra kvinnor på Sveriges högsta maktpositioner har upplevt? Det vet vi tyvärr inte för där tar deras vilja att tala ut slut. Och tyvärr har de inte heller brytt sig om att polisanmäla övergreppen. Vilket ju är synd.
Men kanske kan vi få ett intryck om vi tittar på vad vanliga svenska kvinnor har att berätta. Varannan svensk kvinna tycks nämligen ha utsatts för övergrepp. Vi kan ta några exempel från Internet.
Såhär berättar Maria:
Min kollega, en man i 55-årsåldern, kom bakifrån och började gosa med min hästsvans. Jag mådde dåligt efteråt, och drömde mardrömmar om att han våldtog mig. Det var jag som fick be honom att säga förlåt, men fick veta att det egentligen låg på mig – jag hade ju inte sagt ifrån. Efter att jag pratat med vårt arbetsmiljöombud och min chef – båda kvinnor – valde mannen själv att flytta så att vi inte jobbade ihop. Egentligen skulle han behövt en genomgång i vad samtycke betyder.
Jag vet inte vad han gjorde med hennes hästsvans men kvinnans egen berättelse klargör att mannen bytte arbetsplats efter att den kvinnliga chefen och det kvinnliga arbetsmiljöombudet konfronterat honom.
Eller som Lena berättar:
En sak jag kommer ihåg är styrelserummet på 90-talet. Jag var nybörjare men hade läst på väl och förberett några relevanta frågor. Jag räckte försynt upp handen men ordförande “såg inte”. Jag viftade mer och mer frenetiskt men inget hände. Till slut tog jag ordet själv och ställde mina frågor – och blev totalt negligerad… Det var totalt mörker och förödmjukelse. Nu, 25 år senare, kan jag dyka upp var som helst, ibland dåligt förberedd och utan relevanta frågor. Men i maktposition och med makt även över pengarna. Nu lyssnar minsann alla uppmärksamt och nickar och vill prata både före, efter och i pausen. Jag har insett att makt plus kapital är lika med respekt. Det är den heliga graalen. Kompetens är inte alltid hårdvaluta. Mitt råd till andra kvinnor är att agera som om ni har makt och kapital. Då får ni den där respekten – och kan skaffa makten och kapitalet!
Jag förstår ärligt talat inte vad hon vill ha sagt. Att det är förnedrande att vara ung och sakna makt och att hon nu minsann är gammal och mäktig? Okej. Vad har det med sexuella övergrepp och könsförtryckatt göra?
Eller Fredrika:
Att vara typecastad som “kvinnlig entreprenör” eller “kvinnlig vd” är det värsta jag kan tänka mig.
Om det värsta hon har blivit utsatt för är att bli identifierad som kvinna har hon inte mycket att beklaga sig över. Barnsligt.
Detta är bara ett litet urval baserat på de första inläggen på tekniksajten Breakits hemsida om kvinnor som lidit under verkliga eller upplevda oförätter. Enligt min enkla mening ger de en ganska tydlig indikation om vad som av media, politiker och tyckare definieras som ”övergrepp”.
Ta till exempel Elina som grundat ett teknikföretag och söker investerare: ”Det jag ser som en stor nackdel är att de flesta investerarna är män. Det är inte så att det är en nackdel att vara kvinnlig grundare, ibland letar folk aktivt efter det eftersom de har tagit åt sig av debatten. Men eftersom de flesta investerare är män blir det lätt att investeringarna går till produkter som löser manliga problem”. Problemet är alltså att det finns män?
Det är en värld av kuddar och lullull. Vuxna bortskämda flickor som fortfarande väntar sig att mamma kommer springande med varm choklad och kanelbullar när de börjar störttjuta. Det är stört och ovärdigt. En generation som inte tar ansvar för sina egna handlingar och som börjar gråta och stampa i marken vid minsta motgång.
Om detta är det sexuella förtryck som medier och politiker härjar så om så har jag missat någonting. Man kan nu tro att det inte sker några riktiga övergrepp i Sverige eller att alla svenska kvinnor är bortskämda vuxna flickor vars föräldrar förberett dem för en madrasserad mystillvaro istället för livet. Så är det självklart inte. Många kvinnor (och män) har utsattsför avskyvärda skändligheter. Och de har inte ens fått upprättelse genom denna mediekampanj.
I nästa del kommer jag att nämna några exempel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar